Simon Crawford-Phillips: dirigent och solist
Västerås Sinfonietta
Simon Crawford-Phillips: dirigent och solist
Program:
Joan Tower: Chamber Dance (16’)
Wolfgang Amadeus Mozart: Pianokonsert 23 (27’)
—
Emilia Amper: Till Reser Anna (4’)
Joseph Haydn: Symfoni 103 (30′)
”Pukvirveln” Adagio.
Allegro con spirito Andante più tosto allegretto
Menuet
Allegro con spirito
Synfoniettan Foto : jonas Bilberg
Den underbara orkestern med sin eldfängde och virtuose ledare har gästat Kulturhuset flera gånger. Upplevelsen av orkester i vår fantasiska akustik är härlig. Man omsluts, lyfts och bärs på ett underbart tonsvall som inga högtalare någonsin kommer i närheten av.
Detta är ett drömprogram och den inleder Västerås säsongprogram:
Mozarts berömda 23 pianokonsert som Simon både spelar och dirigerar – likt det Mozart själv så ofta gjorde med sin pianokonserter. Detta verk tillhör de mest älskade av Mozart pianokonserter och är den som då också spelas mest. Den är ovanligt virtuos och passar Craword-Phillips perfekt, med hans bländande teknik och sjungande ton. Han har skapat en fantastiskt klang och samspelsande i Sinfoniettan som är en upplevelse i sig.
Den stora symfonin av Haydn, som också är hans sista, brukar kallas Trummvirrveln då den inleds med en virvela av pukslag (den återkommer i 1.a satsens slut). Han skrev den 1794 för uppförande i London där han hyllades som tidens stora stjärna. Så Londonborna hade enorma förväntningar på den och de blev inte besvikna och den står än idag ut som ett mästerverk.
Carl Magnus Juliusson beskriver så fint symfonien på GSOs (som också framför symfonin i höst)
Den inleds svagt och tvetydigt, som om den tvekade mellan dur och moll, vilket förebådar Beethovens och romantikens symfonier. Inte förrän allegrot drar igång landar första satsen på riktigt i tonarten Eb-dur och blommar ut i ett lätt och luftigt tema. Därefter följer en långsam andante-sats, en menuett och en final. Finalen är en av de längsta av alla finalerna i Londonsymfonierna och bygger – liksom första satsen i Beethovens femma och sista i Mozarts Jupitersymfoni – på ett motiv bestående av endast fyra toner.
Joan Tower är en av de mest betydande tonsättarna i amerikansk musik, med en karriär som spänner över 60 år. I Chamber Dance från 2006 föreställer hon sig musikerna som dansare i solo, duett eller ensemble. Det ställer stora krav på rytmisk precision och interaktion.
Emilia Amper är en mångsidig artist; sångerska, kompositör och världsmästare på nyckelharpa. Med Sinfoniettan har hon haft fina samarbeten t ex vid Nordiska Rådets Kulturpris 2019 i Stockholms Konserthus. Till Reser Anna var hennes bidrag när svenska tonsättare skrev reflektioner till Visa från Utanmyra.