”När Mats Zetterqvist ensam kommer in med sin fiol. En trälåda vars sensträngar gnids med hästhår. Och spelar Bach. Då är varje ton en överraskning.
Hur kunde Bach skriva så nytt och varierande, utan att förlora greppet eller sig själv? Och hur är det möjligt för mänskliga fingrar? Men Zetterqvist gör mer. Han tar oss med på en resa genom labyrinter och hisnande stup och lyft – vida utsikter och stilla försjunkenhet. Skönhet, men också mycken strid och dissharmoni. En kamp om att vara till och vilja förstå – och att kunna släppa, vara med, och följa en inre resa eller att stilla vara till!”
Från Peter de Votos blogg.